*

Jag kunde inte somna. Jag låg bara och tänkte på allt skit, alla problem. Jag var arg på mamma, för hon vill aldrig lyssna och förstå, jag var arg på pappa, fast egentligen saknade jag honom bara.

Sen tänkte jag på Dig. Jag gör det ganska ofta. Fast jag tänker mer på alla lyckliga jävla stunder, jag vill inte tänka på hur det är nu, hur det har varit senaste månaderna. För jag känner det inte längre, det är borta, allt.

Det brukade alltid pirra i magen, och jag kände mig sådär lycklig och visste att allt var bra. För du var grunden, mitt hjärta. Allt utgick från det. Min trygghet, kärlek, mitt liv.

Kärleken försvann.. Jag har försökt, så många gånger, att känna så igen. Jag ville inget annat än attt det skulle vara du och jag. Men jag kunde inte hitta det igen. Älskar jag dig eller älskar jag det vi hade? De där stunderna kanske. Du vet, när allt var perfekt.

Jag kan ju inte släppa det bara, och jag saknar dig, jag saknar oss. Men det känns inte som nånting kan bli bättre just nu. Inte idag. Inte imorgon heller. Men man ska aldrig säga aldrig.

Jag ska berätta en sak, jag är så jävla rädd.  För just nu vet jag ingenting. Allt är kaos, och jag har ingenstans att gömma mig. Jag har ingenstans att ta vägen. Där det ska vara du är det bara ett stup. Jag är rädd varje minut, och jag är så stressad. Jag håller på att gå sönder.




I dina ögon
var det lättare att va
I dina ögon
Jag trivdes bättre i dina ögon